I de europeiska häxjakterna, som framför allt ägde rum mellan 1400- och 1700-talen, byggde anklagelserna om häxkonst ofta på vidskepelse, rädsla och religiös hysteri. Människor som anklagades för häxkonst torterades ofta till att bekänna och sedan brändes på bål eller på annat sätt avrättades.
I många fall var de anklagade häxorna äldre eller handikappade kvinnor, eller medlemmar av marginaliserade grupper som fattiga eller psykiskt sjuka. Häxjakt användes också som ett sätt att lösa personliga tvister eller för att eliminera politiska rivaler.
Slutet på de europeiska häxjakterna berodde på ett antal faktorer, inklusive upplysningstänkandets framväxt och den växande skepticismen mot häxkonst. På 1800- och 1900-talen återupplivades häxjakterna i vissa länder, som Nazityskland, där människor som anklagades för att vara häxor skickades till koncentrationsläger.
Häxjakt fortsätter att förekomma i vissa delar av världen idag, särskilt i Afrika och Asien. I vissa länder kan människor som anklagas för häxkonst bli utsatta för våld eller till och med döden.