Duvan nämns första gången i Bibeln i berättelsen om Noas ark, där den skickas ut av Noa för att söka efter torrt land efter översvämningen. Duvan kommer tillbaka med en olivkvist, vilket betyder att översvämningsvattnet har dragit sig tillbaka och att nytt liv är möjligt. Den här berättelsen har tolkats som en symbol för den Helige Ande som ger fred och nytt liv till världen efter syndaflodens kaos.
Duvan är också förknippad med Jesu dop i Nya testamentet. När Jesus kommer upp ur vattnet sjunker Guds Ande över honom som en duva, vilket betyder att han smörjs som Guds Son. Denna händelse ses som början på Jesu offentliga verksamhet, och duvan har kommit för att representera den Helige Andes närvaro och kraft i de troendes liv.
Under hela den kristna historien har duvan använts som en symbol för fred, renhet och nytt liv. Den avbildas ofta i konst och litteratur som en vit duva med utsträckta vingar, som representerar Guds frid och hoppet om evigt liv. Duvan används också som en symbol för själen i vissa kristna traditioner, som representerar den mänskliga andens renhet och oskuld.
Sammanfattningsvis representerar duvan i kristen symbolik den helige Ande, renhet, frid och nytt liv. Det är en kraftfull symbol för Guds närvaro och kraft i världen och har använts i kristen konst och litteratur i århundraden.