- Vattenprov :Den åtalade personen skulle kastas i en vattenmassa. Om de sjönk ansågs de vara oskyldiga, medan om de flöt ansågs de vara skyldiga. Denna praxis baserades på tron att häxor var gjorda av lättare material än vanliga människor.
- Prickning :Den anklagade skulle stickas med ett vasst föremål. Om de inte blödde eller inte visade någon smärta, ansågs det vara en indikation på häxkonst. Detta bottnade i tron att häxor saknade normala mänskliga förnimmelser.
- Häxans märke :Människor sökte igenom de anklagade efter några ovanliga märken eller fläckar på deras kroppar, såsom födelsemärken, födelsemärken eller ärr. Dessa ansågs vara djävulens märken och bevis på en pakt med djävulen.
- Beteendetester :Den anklagade skulle observeras för vissa misstänkta beteenden eller egenskaper associerade med häxkonst, som att undvika heliga föremål eller utföra misstänkta ritualer.
- Bekännelser :Tortyr och intensiva förhör användes ofta för att utvinna erkännanden från anklagade häxor. Under fysiskt eller psykiskt tvång kan individer erkänna att de utövar häxkonst, även om de var oskyldiga.
- rykte och hörsägen :Anklagelser kan också baseras på rykten, skvaller och dåligt rykte inom samhället. Personligt agg eller konflikter kan leda till falska anklagelser om häxkonst.
Det är viktigt att notera att dessa metoder var benägna att göra fel och orättvisor, och många oskyldiga människor anklagades och förföljdes falskt som häxor under perioder av ökad häxjaktshysteri.