Himlens mandat var ett religiöst och politiskt begrepp som definierade legitimiteten för en härskares auktoritet. Man trodde att mandatet gavs till en härskare som hade folkets stöd, och att det kunde gå förlorat om härskaren förlorade folkets stöd eller om de sågs agera på ett sätt som stred mot himlens vilja.
Konceptet innebar också ett moraliskt imperativ för härskaren att regera rättvist och dygdigt, samt att ta hand om sina undersåtars välfärd. Mandatet sågs inte som ett statiskt eller oåterkalleligt makttillstånd, utan snarare ett dynamiskt och villkorat arrangemang som kunde påverkas av en härskares agerande och beslut.
För att få himlens mandat måste en härskare vara dygdig, ha moralisk auktoritet och erkännas som den rättmätige arvtagaren till tronen. Mandatet ansågs också ha överförts genom arv.
Konceptet med himlens mandat användes för att rättfärdiga legitimiteten för kejsarens styre i det antika Kina, samt för att förklara dynastiernas uppgång och fall. Om en dynasti sågs ha förlorat mandatet, trodde man att de inte längre var lämpliga att regera och att det var dags för en ny dynasti att ta över.
Sammanfattningsvis var himlens mandat ett betydelsefullt koncept som format kinesiska politiska tankar och styrelseformer i århundraden. Det gav en gudomlig grund för legitimiteten hos en härskares auktoritet och betonade vikten av ett dygdigt och rättvist styre.