1. Förening med djävulen: Häxor porträtterades ofta som att de hade slutit pakter med djävulen eller att de var i förbund med onda andar. Denna tro härrörde från det kristna teologiska konceptet demonologi och kampen mellan gott och ont.
2. Utöva magi: Häxor troddes ha övernaturliga krafter och ägnade sig åt magiska metoder, såsom trollkastning, spådomar och helande ritualer. Dessa förmågor sågs ofta som ett hot mot den sociala ordningen och kyrkans auktoritet.
3. Användning av örter och drycker: Häxor förknippades med användningen av växtbaserade läkemedel och drycker, som ibland uppfattades som skadliga eller kapabla att orsaka skada. Denna rädsla bottnade ofta i missförstånd om vissa växters egenskaper och effekter.
4. Oortodoxt beteende: Individer som uppvisade okonventionella eller excentriska beteenden, som att leva ensamt, självständigt tänkande eller uttala sig mot samhälleliga normer, var mer benägna att bli misstänkta för häxkonst.
5. Genusbias: I många medeltida kulturer stod kvinnor inför en högre risk att bli anklagad för häxkonst. Samhällets fördomar, kvinnohat och idén om att kvinnor skulle vara mer mottagliga för ondskans inflytande bidrog till denna könsfördom.
6. Bekännelse eller anklagelse: I vissa fall kan individer ha erkänt att de utövat häxkonst under press, tortyr eller rädsla för straff. Falska anklagelser från rivaliteter, personliga klagomål eller landtvister kan också leda till att någon stämplas som en häxa.
7. Lokala övertygelser och vidskepelser: Regionala variationer fanns i föreställningarna om häxkonst, med olika seder och folklore som formade förståelsen av vad som utgjorde häxkonst i specifika samhällen.
Det är viktigt att notera att det under medeltiden inte fanns någon standardiserad rättslig ram eller rättsprocess specifikt utformad för att hantera anklagelser om häxkonst. Istället varierade hanteringen av sådana fall mycket mellan regionerna, och de anklagade stod inför betydande risker för förföljelse, tortyr och till och med avrättning.