1. Anklagelser och vittnesmål:
– Anklagelser från andra individer som påstod sig ha bevittnat eller skadats av häxkonst ansågs ofta som bevis.
– Vittnesmål från "experter", såsom självutnämnda häxupptäckare eller religiösa myndigheter, hade betydelse för att påverka utgången av rättegångar.
2. Fysiska märken:
- Den anklagade kan bli undersökt för fysiska tecken som är förknippade med häxkonst, som "häxmärken" (mullvadar, födelsemärken eller ovanliga fläckar) som ansågs vara djävulens märken eller tecken på en pakt med djävulen.
3. Prövningar och prövningar:
– Prövningar, som simprov eller att hålla i heta föremål, användes för att fastställa skuld. Om den anklagade sjönk i vattnet ansågs det vara bevis på oskuld, medan att hålla sig flytande sågs som bevis på häxkonst.
4. Bekännelse:
– Bekännelser som erhållits genom tortyr eller psykisk press användes ofta som bevis mot de anklagade.
5. Förening med häxkonst:
– Länkar till häxkonst, som att äga böcker om magi eller utöva misstänkta ritualer, skulle kunna betraktas som bevis.
6. Spektralbevis:
– I vissa fall accepterades spektralbevisning, där vittnen påstod sig ha sett den anklagade i andlig form orsaka skada eller ägna sig åt häxkonst.
Det är viktigt att notera att dessa metoder inte var baserade på vetenskapliga eller rationella resonemang utan på vidskepelse, rädsla och fördomar. Bevisen som åberopades var ofta subjektiva, opålitliga och benägna att manipuleras, vilket ledde till många felaktiga övertygelser och orättvisor.