Under det första årtusendet f.Kr. utvecklade kaldéerna ett system för himmelsk observation som inkluderade att dela upp ekliptikan (banan för solens årliga rörelse över himlen) i tolv lika stora sektioner, var och en förknippad med en specifik stjärnkonstellation av stjärnor. Dessa tolv sektioner, kända som stjärntecken, döptes efter de framträdande konstellationerna de var i linje med.
Babylonierna tilldelade symboliska betydelser och egenskaper till varje stjärntecken baserat på deras observationer av himlakroppar och deras upplevda inflytande på mänskliga angelägenheter. Stjärnteckensystemet som utvecklats av kaldéerna spelade en avgörande roll i deras astrologiska metoder, vilket innebar att man studerade himlaobjekts positioner och rörelser för att göra förutsägelser om händelser och utfall.
Med tiden antogs och förfinades zodiakens system av andra civilisationer, inklusive grekerna och romarna. Den grekiske astronomen Claudius Ptolemaios vidareutvecklade systemet, och det blev så småningom grunden för västerländsk astrologi, som spred sig över hela världen.
Det är viktigt att notera att begreppet stjärntecken och astrologi inte har någon vetenskaplig grund och anses vara en pseudovetenskap. Stjärnornas och himlaobjektens positioner har ingen direkt inverkan på mänskligt beteende eller händelser.