Rimland-teorin är en geopolitisk teori som framfördes av Alfred Thayer Mahan 1919, som slog fast att Europas stormakter skulle komma att bli beroende av att säkra den eurasiska landperiferin runt Indiska oceanen för dess enorma resurser. Mahan hävdade att sjökontroll över kustinlandet i slutändan skulle avgöra världens öde. Han trodde att USA skulle behöva bli en stor sjömakt och kontrollera det så kallade "rimland"-området om det ville behålla sin globala dominans.
Teorin baserades på idén att kontroll över den eurasiska landmassan var avgörande för global dominans, och att "randlandet" (kustområdena i Asien, Afrika och Europa) var nyckeln till att kontrollera det eurasiska inlandet. Mahan argumenterade för att USA borde fokusera på att förvärva territorier och bygga flottbaser i randområdena för att förhindra någon makt från att dominera regionen.
Teorin har kritiserats för sin determinism och dess överbetoning av vikten av sjömakt, men den är fortfarande ett inflytelserik koncept inom geopolitik. Det har använts för att förklara ursprunget till det kalla kriget, Kinas framväxt som en global makt och Indiska oceanens betydelse i globala angelägenheter.
Exempel på Rimland-teori
* USA: USA har länge varit inriktat på att behålla sin dominans i västra Stilla havet, Indiska oceanen och Karibiska havet, som alla anses vara randområden.
* Kina: Kina har utökat sin militära närvaro i Sydkinesiska havet och Indiska oceanen, som båda anses vara randområden.
* Ryssland: Ryssland har utökat sin militära närvaro i Ishavet, Svarta havet och Östersjön, som alla anses vara randområden.
Rimland-teorin är ett användbart verktyg för att förstå världens geopolitiska dynamik. Det ger en ram för att förstå hur länder konkurrerar om makt och inflytande, och hur de kan använda sin geografi till sin fördel.