Ursprunget till gargoyler kan spåras tillbaka till forntida folklore och arkitektur, där de avbildades som groteska eller fantastiska varelser med öppna munnar och vattenpipar, utskjutande från taket eller väggarna på byggnader. Vattnet som strömmade ut ur deras mun hjälpte till att förhindra vattenskador på strukturen, och deras våldsamma uttryck och imponerande figurer fungerade som ett symboliskt avskräckande medel för att avvärja ondska.
Inom medeltida arkitektur, särskilt gotisk arkitektur, blev gargoyler framträdande som dekorativa element och beskyddare. De placerades ofta på kyrkor och katedraler, såväl som slott och viktiga världsliga byggnader. Man trodde att närvaron av gargoyler på dessa strukturer skulle skydda invånarna från onda influenser, demoniska varelser och eventuell skada.
Gargoyler var ofta intrikat snidade med olika monstruösa och groteska drag, inklusive huvuden av mytiska bestar, drakar, demoner, rovfåglar och mer. Dessa skrämmande uttryck var avsedda att representera ett formidabelt försvar mot andliga hot, och deras placering på sårbara punkter i en byggnad sågs som ett sätt att avvärja alla negativa energier eller illvilliga krafter som kunde försöka komma in.
Även om tron på gargoyler som väktare mot ondska till stor del är symbolisk, fortsätter de att vara populära arkitektoniska element som hyllar tradition, folklore och konstnärliga uttryck. Deras närvaro på historiska och moderna strukturer tjänar som en påminnelse om den bestående fascinationen och kulturella betydelsen som är förknippad med gargoyler och deras symboliska skydd mot ondska.