Idag tänker jag på min dotter och min fru, min mormor, min mamma och min syster, mina kusiner, min svärmor och alla mina adopterade mostrar och kusiner från min fruns sida av familjen. Mitt liv har vävts samman och stöttats och älskats så oerhört tack vare dessa vackra, starka och intelligenta kvinnor. Ingen ska behandla kvinnor orättvist, och ingen ska använda makt för att dra fördel av eller skada en annan människa, punkt.
Så idag, en meditation på månen på hennes höst...
Antiochos från Aten, en tidig hellenistisk astrolog, skrev:"Och återigen, varför sägs det att på den plats där månen är upphöjd, finns ingenting deprimerat; och där månen är deprimerad, där är ingenting upphöjt? Vi säger att det beror på att månen är allas förmögenhet. Och den som lyckan upphöjer, får ingen nedtrycka; medan den som lyckan trycker ned, ingen kan upphöja.”
Först bör vi fråga oss varför tidiga astrologer såg Månen som "allas lycka?" Svaret är komplext. Månen sågs som planeten närmast jordens rike (kallad undermånens rike), och som sådan var hon ett slags ambassadör för jordiska angelägenheter. Jordiska angelägenheter i sig styrs av principen om förgänglighet och förändring. Vi lever i en värld av att bli till och att dö. På liknande sätt trodde många tidiga astrologer, till viss del påverkade av platoniskt tänkande, att den materiella världen av att bli till och förgå reflekterade (som månens reflekterande ljus) det som var väsentligt, evigt, oföränderligt och gudomligt.
Månen är alltså en kraftfull symbol för vår vardag här på jorden. En värld där det höga görs lågt och det låga görs högt, upprepande och upprepande. Månen är den snabbaste planeten, den vars ansikte ständigt förändras, och den vars latitud, över och under ekliptikan, också förändras snabbast. Månens reflekterande ljus påminner om något originellt, något outsägligt, något här och där och ändå flyktigt, försvinner lika snabbt som det dyker upp.
Månen speglar graviditeten när hennes ansikten förändras varje månad och hon samlar hela tiden ljuset från de andra stjärnorna och sprider dem. Hon är historieberättaren, webbvävaren och livets biomatris.
Hon är det faktum att våra själar, och världens själ, innehåller något djupt och vitalt samtidigt som det hela tiden försvinner eller gömmer sig bakom de vardagliga svängningarna. Hon ger näring åt själen genom att ständigt komma ihåg dess väsen ... reflekterar tillbaka och ser framåt samtidigt genom sina många tillämpningar och separationer till de andra stjärnorna. Hon var relaterad till begreppet "pronoia", av de tidiga grekiska astrologerna ... den meningsfulla konspirationen och ordningen av händelser ... något som liknar försynen.
Som lycka representerar månen också föreställningen att ingenting händer "med oss" utan snarare att allt som händer reflekterar vad vi redan är, vad som redan är. I denna mening är hon moderns famn, från livmodern till graven.
När månen faller finns ingen annan planet upphöjd. Vi säger detta för att hon är alltings förmögenhet, och det som fallit kan inte ändras utan bara omfamnas, hållas och accepteras. För hon vet att även detta är barnet värt att hålla i. Även detta är livet värt att leva. Även detta är helgat. Detta är också någons barn i nöd. Detta är inte det brinnande jaet från en hallelujapredikant, som heroiskt traskar uppför kullen till Golgata och övertygar församlingarna om att det kommer att vara värt det att dö kämpande, utan snarare gudinnans regnbågsfärgade förlossningsvärk, de nätter av sömnlöshet hon utstår som den lilla sparkar och vänder henne ut och in. Här i Skorpionens Mars-svarta är denna gudinna mer av en antihjälte. Hon lider inte för en sak, hon lider för livets svaghet, som inte har någon orsak eller mål utöver sig själv. Nödvändighet skapar en påtvingad tapperhet. Livet som kräver smärta som den vaclande säkringen eller flintanslaget som föregår och vacklar, vacklar inför ljuset...alltid primal och alltid existerande före och efter vad vi än tror att livet ska levas FÖR. Här väntar hon och här vet hon, även detta ska gå över. Här väntar hon och här vet hon, den här vacklande säkringen kan inte lämnas ifred.
Men gör inga misstag, även detta ska passera är inte passivitet. För när barnmorskorna kommer i hundratusental är förlossningen nära till hands. Och även om ingenting kan resa upp det som förmögenheten har kastat ner, vet hon att det kommer att finnas en tid då det som har kastats kommer att lyftas upp igen.
Bön:Må gudinnan vara med oss. Må vi minnas och vårda själens liv, i goda och dåliga tider.