Jag befinner mig mitt i en otroligt svår dag igår. Mina kinder är heta, mitt huvud är varmt, min hjärna är varm, min dotter skriker, min fru är sjuk, och för att göra saken värre har het olja precis exploderat från en stekpanna på min arm och det är små små blåsor som redan bildas här och där som förbannade vattkoppor. Saker och ting kunde inte kännas sämre. En röd kardinal knackar fortfarande på mitt fönster, och jag tänker:"Kom igen, dö! Den som ska dö, fortsätt bara med det. Eller om du är en ande, berätta bara vem du är och varför du är här. Jag har inte tid för ditt oupphörliga knacka, knacka, knacka på mitt fönster hela dagen lång. Du har gjort det här i en vecka!”
Så plötsligt fångar jag mig själv. Min blick dras uppåt. Det är mitt på dagen, och det enda bokstavligen ovanför mig är takfläkten, men jag kan se nattens svarta klädnader och en enda röd stjärna:Ares. Krigsguden håller i ett hett spjut av järn. Sedan ser jag spjutet stöta in i en bädd av glödande kol. Sedan kommer den fram och lyser. Sedan ser jag Mars röra sig bakåt genom himlen, retrograd.
Jag suckar lättad. För även om allt i världen brinner, kan jag se Gud, genom en av sina gudomliga sändebud, krigaren, stå där i mitt kök och resa sig ur min arm som glödheta halleluja. Jag kan se Gud, vårens kardinalspik, knacka mot mitt fönster som en häftig röd soldat. Jag kan se Gud tala genom min dotters tårar, som en brinnande flod av tungor. Jag kan se Gud, hosta ut bärnstensfärgade virus och sjukdomar av alla slag på jorden, men också stå in som reningsfeber.
Jag inser att jag fortfarande stirrar på takfläkten. Jag skrattar högt och under en kort stund kunde jag svära att jag hörde Mars viska till mig:"Tänk inte att jag kom för att föra in fred i landet, jag kom inte för att införa fred, utan ett svärd."
Ja, tänker jag för mig själv. Det också. Och när jag torkar min arm med lite aloe säger jag "Amen. Tack för att du lärde mig språket i dina himmelska riken. Tack för den frid som övergår förståelsen.”