Men innan jag kom på var ljudet kom ifrån var allt jag kunde tänka på Neptunus/Mercury och tanken på att en ande hade fått ridån att falla. Något från andra sidan...
Men innan den fallande gardinen väckte mig, ett bokstavligt fall av en bokstavlig slöja, drömde jag klarsynt om min dotters ögon. Varje kväll innan hon lägger sig tittar hon in i mina ögon länge. Sedan matar hon lite...rullar tillbaka huvudet till mamma...och rullar sedan huvudet bakåt för att titta på mig igen. Jag ser henne se mig och jag ser mig själv i henne som hon ser mig. Det är en av de mest tysta och heliga upplevelser jag någonsin haft. I min dröm frågade jag vad som finns inom eller bakom ögonslöjan? Vad ser vi var och en inom eller bortom varandras ögon när vi tittar så intensivt?
Sedan vaknade jag och letade efter en Mercury/Neptunus ande när det egentligen bara var samma gamla spännstav som ramlade av igen. En enkel gardin som faller till det enkla golvet. Ingen ande. Den staven verkar alltid glida när temperaturen ändras drastiskt.
När jag la mig tillbaka hade jag ett ögonblick av klarhet...som om jag såg igenom och med hjälp av ett stilla ljus...det finns inget bakom eller inuti. Det finns ingen ande eller spöke i maskinen. Bara andan med hjälp av vilken ljus undrar mot ljus.
Nu kan jag inte sova...eller snarare är jag bara halvvaken...men jag känner mig sedd...verkligen sedd...som av en miljon små ljus... och jag föreställer mig att Merkurius och Neptunus i Fiskarna också tittar in i varandras ögon halvvakna och halvsovande ... aldrig saknar något bortom eller inom varandra.