Låt oss besöka ett särskilt Mercury/Pluto-nummer idag, och det är ilskans anda. Särskilt i tal, tanke eller sinne.
I morse under min meditation och bön ägnade jag tid åt att reflektera över en kamp jag har haft med att vara förälder, och det är frågan om förbittring. Detta specifika ord kom till mig i morse från en inspirerad plats, och det fick mig att göra en del efterforskningar. Så länge jag kan minnas har jag varit en bra livlig person, men jag är också väldigt driven, tävlingsinriktad och jag kan vara otålig och irriterad. Sedan vår lilla flicka har varit här i världen känns närvaron av dessa egenskaper inom mig själv annorlunda. Det är en av de läskigaste känslorna jag någonsin haft...att tänka på att min oro eller humör kan påverka denna mycket lilla och sårbara varelse negativt. Visst är jag inte en missbrukande eller hemsk person, och återigen är jag vanligtvis på en riktigt bra plats, men det ändrar inte det faktum att närvaron av ilska eller irritation eller otålighet, särskilt som man, plötsligt känns som en gammal sjukdom som jag är rädd för att delta i. Det är som om alla problematiska delar av min personlighet nu är mytiska och förfäders och min prestation som person väger nu en annan tyngd än den var tidigare. Ordet jag kom till var återigen "förbittring". Jag känner mig irriterad över tanken att mina fel nu inte är mina egna utan potentiellt är ett arv från någon annan.
Så jag slog upp ordet och hittade två intressanta uppgifter. Den ena är att ordet "förbittrad" betyder "att rugga upp" eller "att irritera till ilska." Ordet är också förknippat med irritation av onda andar, eller för påverkan av irritation och ilska för att överföra onda andar till andra. Den association vi gör med luft och andning i ordet påminner om dessa andliga egenskaper.
Nästa jag hittade var en vers från det sjätte kapitlet i Efesierbrevet. En instruktion till fäder, "Fäder, irritera inte era barn, utan vägled dem i Guds instruktioner och träning." Det antika grekiska ordet som vi översätter till förbittrad betydde också "retande". Var inte "smarrig" mot dina barn. Tanken med versen är att ilska och irritation är dåliga andar som förhärdar andra och överför fel sorts inflytande.
Jag måste erkänna att jag som någon som uppskattar arketypisk relativism tycker att det är bekymmersamt när jag tänker på Merkurius/Pluto att tänka på tanken att ilska är "dåligt". Att skärpa eller aggressivitet i tal inte bara är en annan estetik...som en annan form av musik eller konst. Och kanske är "dåligt" ett ord som helt enkelt förargas av sig självt. Oavsett vilket, min edginess, särskilt min edginess av humör och tal är inte längre kapabel att känna sig så rättfärdig om sig själv, som "Det är bara en arketypisk del av min personlighet, och de är alla gudomliga och goda." Snarare, när jag ser att min dotter gråter om jag blir nervös eller skarp i tungan, förflyttas jag till en annan medvetenhet. Min första känsla är en väldigt helig känsla av skuld och skam. Inte den "dåliga" skulden eller skammen, utan den lärorika skulden och skammen:lyssna på dig själv, hör dig själv som hon hör dig. Vill du verkligen fortsätta prata så här?”
Inga ursäkter för att hon bara kan höra tonen, inte nöjd, övertygar mig om att sättet jag pratar på är okej. Men som en intellektuell/skarpt sinnad man är jag livrädd för tanken att utan denna aggressiva mentala kant, denna skarpa tunga, denna sarkasm eller cynism, att jag inte är stark. Att jag offrar något som gör mig stark genom att bli mildare i ord, tanke och tal. Det är vad mitt verkliga motstånd handlar om, om jag ska vara ärlig mot mig själv. Men min lilla dotter ser det inte alls så. Jag kan faktiskt säga att hon känner sig tryggare, hållen av något starkare, när jag är mildare, när jag är ännu mer tålmodig och när jag tar bort den irriterande irritationen...oavsett hur smart eller smart jag känner att jag är.
Tanken att vi förmedlar dåliga andar genom vår hets och ilska är uppenbar för mig när jag ser hur irrationellt och ändå instinktivt hon upplever det. Hon blir rädd, som om något är i luften. Hon känner sig inte säker, som om något är i luften. Hon blir upprörd, som om hon blir irriterad över att något färdas genom luften.
"Fäder, irritera inte era barn, utan vägled dem..."
"Fäder, reta inte era barn, utan vägled dem..."
Jag minns att jag deltog i många ayahuasca-ceremonier och kände mig hjälplös och som spädbarn, och det har hjälpt mig att försätta mig i hennes position. Att vara utan ett rationellt centrum, dess goda ljud och rytm och värme som vägleder oss genom upplevelsen av rädsla eller kaos. Tricket är att inse att även om vi kanske känner att när vi växer får vi ett rationellt centrum och därför inte längre behöver bra ljud, värme och rytm, så gör vi det ändå. Den fridfulla förhandlingen om livet har allt att göra med fortsättningen av dessa exakta egenskaper, diversifiering ständigt och bli andfådd, osynlig och starkare ... bygga upp vad som allmänt kan kallas ett "hjärtcentrum". När vi säger att livet är tänkt att levas medvetet, eller som en bön, ser jag det nu i ett helt annat ljus. Jag ser min dotter, och jag ser hur känslig hon är, och jag är på vakt mot förbittring.
Så, om du har märkt att du deltar i delar av kommunikativ irritation, föreställ dig att du är stark nog att vara snäll, smart nog att ha tålamod och smart nog att vara bra humör. Dessa är sanningar som återigen blir våra födelserätter när vi praktiserar dem med trons övertygelse bakom vår rygg, som blåser frid framåt som en mäktig vind. Jag hör det nuförtiden som ett bra humör, "shhhh, shhhhh", och havsvågornas milda svaj som återför henne till storögd frid.
Bön:Ta våra sinnen, ta våra ord, ta våra tankar och försegla dem i din kärleks milda klippa.