Som Venus och Jupiter i Lejonet förbereder sig för att kvadrera Saturnus i Skorpionen (och kommer att göra det som Saturnus stationer på grund av Venus retrograd och Saturnus långsammare rörelse), vi tittar på temat eller ämnena för kunglig rikedom och ackumulation (Jupiter/Venus i Lejonet) ) och dess förhållande till mörker, makt, korruption, kontroll och girighet (Saturnus i Skorpionen). Kommer vi att acceptera döden, förfallet eller förstörelsen av en tidigare livsstil, en som privilegierade överflöd och ytliga totem av framgång och prestige? Kommer vi att tillåta en ny att födas? Eller kommer vi att fortsätta i vår galenskap, fortsätta att tappa huvudet (Medusas onda öga) och fastna i en nedåtgående spiral av vårt eget skapande?
Det här kan låta dramatiskt, men det är viktigt att förstärka dynamiskt, för att spränga det, så att vi kan se dessa aspekter i arbete i ett eller annat område av våra liv. Lever vi inom våra resurser? Vägrar vi se skäl? Förnekar vi de uppenbara tecknen på begränsning...de uppenbara "nej" eller förbud som sätts upp mellan oss och våra önskade resultat? Vägrar vi släppa taget och anser att vi faktiskt inte kan gå någonstans utan himlens vägledande hand?
Ett tecken på hälsa likställs ofta med någon som inte äter en hel tallrik mat utan slutar när de inser att de är mätta, speciellt om det är för mycket mat på tallriken. Stoppar vi när vi borde?
Å andra sidan, i vilken utsträckning grumlar rädslor och förväntningar om misslyckande och undergång vårt omdöme om framtiden just nu? I vilken utsträckning dikterar rädsla våra val och uppfattningar, och varför kan vi inte helt enkelt släppa taget och lita på att "det som kommer att bli kommer att bli?" Förmågan att inse att något är ur våra händer är inte bara ett överlämnande av vår kontroll, det handlar också om miraklet av vad vi kan se när vi reviderar händelser i termer av något annat än personlig kontroll helt och hållet. Gåvan att släppa taget handlar inte bara om egots död med andra ord ... det handlar också om födelsen eller erkännandet, den härliga synligheten av det gudomliga självt. Att släppa taget är alltså inget att ge oss själva ett meritmärke för...åtminstone inte alltid. Lika mycket handlar det om att ge oss själva gåvan av det vi ser i stället för personlig kontroll...i stället för hela paradigmet för kontroll ELLER att avstå från dess.
Så hur ska vi ge oss själva just nu med den här typen av vision? Hur kan detta ögonblick av begränsning inte förvandlas till egot och dess andliga utvecklingssträvan...som "vi måste ta oss igenom den här utmaningen så att vi kan klara andlig nivå 9." Hur kan det istället handla om att tappa fjällen från våra ögon så att vi helt enkelt kan se från ett annat referenscentrum, nå ut till en helt annan omkrets?
Bön:I mina drömmar ser jag en en armé av sköldar som reflekterar solljuset i dina och mig med enstaka ögon. Ljus på ljus och en förståelse som rensar ansiktena i molnen...tills blåa floder öppnar sig den ena efter den andra, och vi står i visionen av allt vi är, allt vi har varit och allt vi ännu kan bli . Låt det vara i händerna på en sådan skapelse. Amen.