Som Merkurius/Jupiter-konjunktionen fulländar här några enkla idéer att tänka på:
* Lao Tzu skrev en gång att "Den stora Tao flödar överallt. Den fyller allt till vänster och till höger. Alla ting har sin existens till det och det kan inte förneka någon av dem.”
Är det inte frestande att ibland titta på världens tillstånd och undra varför korrupta människor lyckas eller varför ondska eller mörker tillåts frodas? Mer än något annat med Merkurius och Jupiter i Vågen kan vi känna oss kränkta av orättvisor omkring oss, och ändå har rättvisa ofta avbildats som en blind kvinna som håller i vågen.
* Lao Tzu skrev också, "Tao är evigt. Det gynnar inte det ena framför det andra. Det fullbordar alla saker utan att de ens vet om det.”
Är det inte frestande att skylla oss själva när vi är nere? Vi tänker, "Jag har fått vad jag förtjänar här," eller "Jag gjorde det här mot mig själv", eller till och med, "Jag var inte medveten om xyz och nu när jag är kommer saker att förändras." Å andra sidan, är det inte lätt att skylla på någon eller något annat när vi är nere och ute? Något går inte vår väg och vi känner att en orättvisa har begåtts någonstans, på något sätt. Och ändå, återigen, är rättvisan blind. Även om det är frestande att tänka på den blindheten som en sorts rationalistisk objektivitet (en rättvis avvägning av bevisen på båda sidor av en fråga), bör vi också överväga idén att VI är blinda för hur Tao fullbordar alla processer och alla förändringar utan att någonsin visa favoritism.
* Lao Tzu skrev, "Tao ger näring åt och skyddar alla varelser men gör inte anspråk på herravälde över dem. Så vi klassar det med de mest ödmjuka. Tao är hemmet dit allt återvänder men det vill inte ha något tillbaka, så vi kallar det "det största. Vismannen är på samma sätt – han hävdar inte storhet över någonting. Han är inte ens medveten om sin egen storhet. Säg mig, vad kan vara större än det här?”
Det är märkligt att tänka att Vågen, tecknet på rättvisans skalor, styrs av Venus och ändå är Saturnus upphöjelse och solens fall. Vilka djupare lärdomar kan finnas i dessa beteckningar? Låt oss först överväga tanken att vågen vanligtvis bara kommer ut för att avgöra en tävling där det finns motsatta önskade resultat eller krafter som verkar. En traditionell betydelse av planeten Venus har att göra med föremålen för vår önskan. Vilken motivering kan vi möjligen ge för mycket av vår attraktion och avstötning i livet? Men det finns en märklig mening där vår känsla för förnuft, förstånd, rättvisa, etik och till och med rättvisa är insvept i vad vi önskar. Med tanke på Saturnus finns det kanske ingen planet som är mer beredd att ta åt sig äran eller ta på sig skuld, att dela ut både beröm och straff, för resultat. Samtidigt, när den saturninska mystikern begrundar förnuftets och rationalitetens begränsningar, finns det kanske ingen planet så beredd att förstå vågens djupare blindhet och det absurda i hur begäret formar förnuftet. Saturnus upphöjelse i Vågen är alltså en fråga om största fåfänga eller möjligen höjden av sannaste visdom. På samma sätt har Solen, en källa till visdom, liv och klarhet, svårt att förstå vågens osynliga kunskap. Höstsäsongen som Vågen inleder för med sig ljusets och livets död, och på sätt och vis all konventionell visdom relaterad till hur och varför saker och ting "borde" fungera i världen. Den heroiska Solen finner Vågens visdom oerhört svår att förstå, men samtidigt är Solens depression i Vågen intimt kopplad till Saturnus upphöjelse i samma tecken. Solen lär känna gränserna för förnuft, klarhet, hjältemod, liv, vitalitet och synlighet i sitt fall, och därför är Solen i Vågen också kapabel till en djupare höstvisdom...som den klassiska bilden av den blinde profeten eller vismannen... som Lao Tzu skrev, ”han är fantastisk utan att veta om det.
Bön:Hjälp oss att se mörkt genom ett glas. Hjälp oss att uppfatta världens osynliga ordning, alltid rättvis men aldrig gynnande, alltid fullbordande men utan lust.